Frostenson masterclass. Jeg gerådede i litteraturvidenskabelig fryd igår, ved læsningen af Anders Olssons essay om Katarina Frostenson i nyeste nummer af Bøygen. Det publicerede essay "I skenet av Marsayas" stammer fra en endnu uudgiven bog Skillnades konst - sex kapitel om moderna fragment og i løbet af 26 tidsskriftssider går Olsson nøje ind på aspekter ved Frostensons digtning -- Her skriver Olsson om metaforet, en lille repetition for de af os som har drevet med metaforbusting: jeg tænker fx på min Anne Bøe-anmeldelse i Vagant nr 3-4, 2003 og - selbstverständlich - denne tekst som jeg faktisk først nu fandt frem til, believe it or not.

Tanken är att metaforer och liknelser inbjuder till förenklade översättningar mellan språk och verklighet, ande och materia. Naturen är inget själslandskap, och omvänt är språket inget rent utflöde ur det inre. Denna åtskillnad drabbar metaforen i den mån den har anspråk på att vara ett uttryck för det inre eller suggerera en likhet mellan bild och sakled. Metaforkritikken, som man kan kalla antiaristotelisk, är en viktig ingrediens i den konkreta poesins program.

Endnu kortere formulerer Olsson senere det samme således: Vi får förmoda att metaforen ger sken av ett sådant sammanhang, där poesin genom skönhetens makt upprättar ett falskt band med verkligheten. Olsson ser i essayet Frostenson som en digter der opererer midt mellem en metafororienteret og en konkretistisk poetik.