Finlandssvenskeren synger først og drikker sent. Finnen drikker derimod først og synger sent. Finnen er tavs som graven, selvsagt. Men i Sverige er det finlandssvenskeren som er den tavse. Det er altid den anden som er uartikuleret og stum, det er altid den anden som geråder i semiotisk sprogkaos, som bare kan sige ba-ba-ba. Der er enten os, grækerne, eller barbarene: dem som bare kan sige ba-ba-ba. Either you’re with us or you’re with the terrorists – som Amerikas præsident George W. Bush sagde det efter terrorangrebet på World Trade Center 11. september 2001. Terrorister kan bare sige BOOM – er du i opposition, så er du nok som dem, er du ikke? Du siger ba-ba-ba, ba-ba-ba er alt jeg hører. Hvad bliver det næste? BOOM?

Vi laver os billeder af hinanden, vi fantaserer om anderledeshed, hvad den består af. De billeder vi har dannet os af hvad der kendetegner os, nationalt set, holdes ved lige af sproglig repetition. Eller hvad er det egentlig som kommer først? Kommer billedet før kroppen? Er det den sproglige repetition som skaber nationale kroppe? I så fald er der måske plads til at litteraturen kan lege med, lege for alvor: indgå i produktionen af identitet.

I Ida Börjels tekstsamling Sond (OEI editör 2004) findes en tekstcyklus under titlen ”Europeiska midjemått” - Her findes tekster som alle synes at udgå fra samme tekstgenereringsprincip. Vi forestiller os næsten Börjel med mikrofonen i hånden, at dette er udsagn samlet ind på vox pop-manér. Vi får samlinger af udsagn som vi genkender som common sense-klichéer, stereotype billeder af hvordan vi i de europæiske lande betegner hinandens nationale særpræg.

I følgende tekst er det konstruktionen af Den Hyggelige Dansker – som vi kender hende, bl.a. fra TV-serien Matador – som står for tur. Hvem er Den Hyggelige Dansker? Hun er ven med hunden, hunden kan et trick, hun kan drikke øl og grine højt o.s.v. For at konstruktionen kan holde må der naturligvis sammenligninger til som man kan definere Den Hyggelige Dansker op imod.

Börjels tekster både fremviser og ironiserer. Men de har også potentiale til at indgå i den øvrige sproglige identitetsproduktion, sådan som vi bl.a. igennem massemedierne konstant æltes rundt, formes og former - de massemedier som også efterlignes i den måde hvorpå Börjels tekster er iscenesat:


EN HISTORIA SOM HAR ETT TRICK

Danska människor är runda vänliga törstiga människor som inte har någonting emot några hundar. Danska hundar är runda vänliga varelser med små fläckar på sig. Den danska hunden har alltid ett trick att visa i en bar. Jag är den danska bargästen och mitt är allas vardagsrum. De spanska hundarna är lata varelser med för mycket sol ovanför sig. Svenska hundar är borstade slanka bekymrade varelser med lång komplicerad härstamning. De svenska hundägare pratar alltid för att jämföra härstamning och pälsarnas tillstånd. Den tyska hunden har inte något trick att visa i baren. Danska hundägare är varma törstiga människor som delar tankar och drickande i baren. Österrikarna skulle aldrig dela en tanke med sina fyrbenta vänner. Den danska hunden behöver inte något koppel. Danska hundar följer sina ägare som en ägare följer en hund till en bar. Svenska barer är desinficerade pudrade ställen med pinniga stolar och vattnig amerikansk musik. Den danska puben är ett mysigt mörkt ställe med roliga klistermärken och planscher. Min danska kvinna kommer in. Hon är en varm strålande färgglad varelse med gott starkt skratt. Den österrikiska kvinnan, den portugisiska kvinnan och den finska har inte något skratt värt att nämna. Den danska kvinnan kommer strålande och färgstark till min bar. Hennes skratt är ett starkt gott hälsosamt. Den danska kvinnan dyker upp med en fin törst att ta itu med. Den lilla runda danska hunden visar sitt trick för henne vid bordet i min bar. Den danska kvinnan skratter och höjer sitt glas för alla som ser henne och hör

[...]

Citatet er fra en kursusopgave netop afleveret i det finlandssvenske Finland. Her var forsøget blandt andet en tilnærmning mellem "det ein kunne kalle estetiske nivå, og dei meir politiske nivåa" efter to uger midt mellem to skarpt adskilte akademiske sprog: lingvistiske strukturelle "politiske" og hermeneutisk "apolitiske" litterære. Pointen var at blande niveauerne, bringe Khemiri og Rimbereid og Börjel og Södergran og Tikkanen og Forsblom - via en strukturel læsning - nærmere samfundskonstruktion/produktion.

Sjovt nok synes dette kritikerens forsøg på at politisere litteraturen at ligne på en omvendt bevægelse - som ligeså er en tilnærmning mellem "det ein kunne kalle estetiske nivå, og dei meir politiske nivåa" - nemlig den beskrevet af bl.a. Baudrillard (se tidligere post) og benyttet i æstetisk-ideologiske produkter som TV-serien Over There om krigen i Irak. Rekuperation? I'm confused -- Piracy, it really is a crime.