Möjligen kan man tänka sig att metaforen är användbar för att beskriva inte dikten utan den läsupplevelse den ger upphov till. Att kritikeren skulle kunna göras till ett utrymme för performativa parafraser, som iscenesätter kritikeren som til exempel tandläkare, hysterika eller hidalgo. Men skall man verkligen skriva jag-starka berättelser om texter som saknar subjekt? Och hur undviker man att kontakten mellan text och recension tunnas ut eller försvinner helt och hållet? Accepterar en dagstidningsredaktion överhuvudtaget performativa refensioner?

I vissa fall kan den metaforiska strategien ju också vara direkt destruktiv för den text som drabbas. Det gäller i sådana fall då texten vill uppnå samma effekt som till exempel ett brandalarm eller ett officielt meddelande på radio (men ofta ett söndrat, otyd- bart sådant) - är det då inte att stympa dikten om man upprättar en metaforisk tolkningsnivå som gör den til fiktion - socialt, politiskt og moraliskt frikopplad litteraturen?

Dette skriver Daniela Floman i seneste nummer af Kritiker, #5 som iøvrigt anmeldes her -- Oops, og et strålende interview med Leevi Lehto fra omtalte nummer findes i engelsk version her.

I en anden ende af verden (that is, Oslo og omegn) diskuterer man kunst- og musikkritik under debatfanen "Olsson-skolen" (med reference til kunstkritiker Tommy Olsson). Her er det øjensynligt ikke et spørgsmål om at få lov at eksperimentere, men om redaktionernes overdrevne trendmodtagelighed. Jørgen Lund som skrev det oprindelige indlæg i debatten lurer i sit seneste indlæg i Morgenbladet bl.a. på følgende:

Men historien om annerledeskritikken demonstrerer noe om pressens sans for skriveri om kunst, som jeg er redd ikke er noe blaff. Man kan tippe at porten snart står åpen for neste uangripelige «nyhet», forhåpentligvis noe som er mindre intetsigende og selvopptatt. Spørsmålet om utviklingen av kulturredaksjonenes mulighet til å hevde egne kvaliteter og egne kriterier, er vel egentlig det mest spennende nå.