Poängen med Olssons konstkritik, som jag ser det, är inte så mycket det han säger som det han faktiskt gör. Med sin trashiga och kaotiskt självbiografiska konstkritik lyckas han med något så stort som att destabilisera kritikinstitutionen. Ungefär som Stig Larssons litteraturkritik gjorde på åttiotalet. Jag är inte så säker på att jag tycker om det. Men jag tror att det är viktigt att det görs.

Anna Hallberg om Olssonskolan i DN.